freddiejohansson

Jag har ett stort problem.
Jag är så enormt rädd för att bli en person som lämnas kvar, ensam. Jag vet hur det känns att vara villig att ge upp och göra allt för att nå till ett mål, medan man hjälplöst ser på hur man endast glider ifrån målet längre å länge för var dag.
I få fall där jag känner WOW till en människa blir jag helt upp över öronen besatt av den, jag tänker på hon/honom 24/7 och vill bara vara hon/honom nära. Men samtidigt som jag känner denna längtan känner jag en stor rädsla för att umgås eller träffa personen, enbart för att jag inte vill göra hon/honom besviken på mig. Hur jag ser ut, hur jag beter mig, hur dan min kropp ser ut, osv.
Jag kan inte ta in i mitt huvud, I alla fall inte seriöst att någon tycker om mig, inte på det där speciella sättet, inte mer än vän. Hur kan jag vara speciell och unik på ett sätt som inte en annan person kan fylla?
Får jag en komplimang tänker och ofta 3-4 gånger, det är ironi, personen driver med mig, eller så är det jag som
tolkar “orden” för starkt, att ord tappar sina betydelser är inget snack om saken.
Och därför suger jag på att Antingen förstå att någon är intresserad, eller själv låta mig bli intresserad.
Jag jämför mig själv för mkt med andra, och känner en konstant press och ångest för att räcka till,
vilket leder till att jag ofta försöker förändra mitt yttre, hitta en annan väg, och livsstil..
Är det inspiration, eller känslan av att vara sämre?

Alltid när jag går förbi ett fönster, sneglar jag för att se min spegelbild, inte för att “njuta” utan för rätta till felen.
Det är en osäkerhet som jag inte bestämmer över, den finns bara där undermedvetet
I många fall letar jag fel, eller stör mig på små saker, glömmer av att vara flexibel och se på saken/saker utifrån andra perspektiv än mitt eget.
Någonstans tror jag det hör ihop med min osäkerhet att jag har svårt att släppa in någon på livet?..

Jag letar fel, I en strävan om att bli felfri..

Man kan likna mig med ett Ekosystem, skulle vi utrota en speciell art skulle hela samspelet bli katastrof och gå under,

Jag har funderat många gånger på det här med komplex, visst granskar man sig själv hittar man mängder av dem, men om man backar ett par steg och kollar över helheten, så är den inte lika taskig som när man går igenom kvadrat cm för kvadrat cm.

Skulle jag bara sluta granska mina små kvadrat cm, leta fel och bara acceptera hurdan jag är. Och inte hurdan jag borde vara.

Först då skulle jag finna mig i helheten, mitt “ekosystem” skulle fungera lättare så.

Jag har tar upp kampen mot det undermedvetna


( nu låter jag som ett psykopat offer med en gråsvart vardag, som endast ser på livet ur en destruktiv och negativ synvinkel. Men sådant är inte fallet, detta inlägg är bara väldigt fördjupat på just en negativa front. För bortsett från min osäkerhet om ideal och mitt yttre, har jag ovanligt lätt för att släppa folk in på livet. Och jag är en allmänt glad sprallig nyfiken människa!. Vi alla har stunder då vi granskar och tänker för mkt på för lite.)